En rörd Anna
Jag har alltid varit lite blödig. Alltid, så länge som jag kan minnas.
Jag gråter när någonting är sorgligt, lyckligt och tragiskt.
Att gråta till filmer är inte konstigt.
Jag började rota bland mina gener när jag inte klarade av dokumentärer.
Jag hittar de gråtande generna på min fars sida. Mina systrar har det oxå, men någonstans känns det som att jag är värst.
Jag gråter så fort jag ser någon annan gråta. I bästa fall kan jag liksom blinka bort tårarna..
Men nu tror jag att jag har passerat gränsen för vad som är ok att sitta och tjuta till...
The giggest looser. det var inte äns final. Men tårarna spruta. Jag har inte äns följ programmet. Men jag blev rörd och lycklig för deras skull...
Extreme home makeover... det kan jag nästan acceptera, men jag blir så rörd när familjen får se huset att jag måste byta kanal. Eller i alla fall sänka.
Varför har jag blivit sån här?
Och sist och minst. Bebisar. Inte barn. Bebisar.
Jag blir helt tokig. Rädd och tokig och gråtig.
Jag blir galen när jag tänker på hur de kom till världen vart de fanns innan de kom osv.
Rörande vackert. tänk att det fungerar....