Grevvy svävar vidare

Gjorde ju stan själv idag. Kan vara det skönaste man kan göra, om man är på sådant humör vill säga. det var jag idag.
Men att äta ensam är ju aldrig någon höjdare. Min Kära Syster Sara gjorde mig sällskap under hennes lunch.
Vi käka god Thai-mat. Mumsigt.

Vi gick in i restaurangen, trodde nästan att det var stängt, det var nämligen nästan bara vi där.
Iaf, efter ett tag var det bara vi, vi satte oss i ett långt bord i ena kanten mitt emot varandra. (som man brukar) inga konstigheter alls.
Mitt under Lunchen kommer en man och sätter sig på stolen bredvid Sara. Svenskar som vi är, tittar vi på varandra och undrar tyst hur han tänkte nu. Hela restaurangen är tom och han väljer stolen bredvid oss. Han tar sedan upp sina egna kina-pinnar och börjar äta av maten. Helt oberörd över att jag och Sara sitter och pratar och skrattar ca 2mm ifrån honom. Efter ett tag tar han upp en bok och börjar läsa i den. Helt plötsligt börjar han att skratta högt. Jag och Sara vänder oss åt honom och glor. helt enkelt stirr glor, men han skrattar vidare som om vi inte var där.
störande.
Ju mer jag tänker på det så tror jag att vi kanske råkade ut för någon som höll på att klara av ett uppdrag.
(ni vet boken som är full av utmaningar som man ska göra och sedan checka av under hela sin livslängd)
Jag kan tänka mig att de finns ett uppdrag som lyder:
"Sätt dig otillåtet nära ett lunchsällskap i en tom restaurang, ta sedan fram din bok och börjar läs, skratta sedan ansträngt och högt och låtsas som sällskapet bredvid dig inte finns. Ät sedan vidare din mat och lämna din bricka på bordet."
Om han nu gjorde det uppdraget så kan jag som vittne säga att han klarade sig fint.
Om han nu inte gjorde något uppdrag utan bara var "normal" så måste jag ändå säga att det finns människor till allt. 

Påväg hem i bilen så dog mina fingrar igen.