framfis
Ni saknar mig lite. Jag njöt av att läsa det. Är det för att man vill vara saknad? Att man betyder något för någon annan. Även om man inte betyder mycket så betyder man någonting. Känslan av att vara någon. Känslan av att någon lyssnar, någon förstår eller framförallt, någon känner igen sig.
Sen jag slutade att skriva har jag kastat mig i plugget. Det är konstigt för jag tycker att jag har pluggat i en evighet och jag träffat nya vänner som jag behandlar som att jag har känt dem i en evighet. Men det var 1 september 2010 som jag stod på stationen i Mjölby och blev upplockade av en kille vid namn Emil, vi åkte och hämtade Stefan och ja.. Nu är de tillsammans med en tjej från Tranås mina vänner. Mina riktiga vänner. Jag har känt dem i en evighet som endast är 5 månader lång. Det är den snabbaste evigheten någonsin.
Jag har kommit in i en period av mitt liv där jag har börjat tveka. Vad gjorde jag? Varför gjorde jag det? Ska jag fortsätta?
Har råkat ut för min första omtenta. Jag har inte gjort den än, men snart. Jag måste klara den. Tror inte att jag gillar att misslyckas. Jag brukar inte göra det. Det brukar lösa sig, men nu undrar jag om det är slut på det, jag kanske måste koncentrera mig lite. Jag gillar inte att pressas, jag vill göra det som jag vill göra och inte bli tvingad. Tjat och tvång då skiter jag i det. Drömmer att jag hoppar av skolan och kommer tillbaka till jobbet. Jag saknar mitt jobb, gemenskapen och alla vänner. För vänner, ja det är det. Det är min andra familj och är man inte där så missar man en massa skoj. Jag gillade mitt jobb.
Men yttre press på att gå vidare i livet och åtrån till utveckling och att någonting skulle hända var större. Nu är det bara 1 år och 4 månader kvar så är jag klar. Det är ju ingenting, det är ju bara att hänga i. Men… Ja precis. MEN.. det finns ett men..
Igår fick jag ett paket, jag vet inte vad som var i. Jag öppnade det aldrig. Jag gav tillbaka direkt till givaren, livrädd för innehållet. Jag är inte redo för överraskningar, jag är för instabil för att ta beslut just nu. Men OJ vad nyfiken jag är. Jag kanske ångrar mig. Jag kanske vill veta, var det min framtid som låg där i?
Framtiden, jag får kvällningar av ordet. Framtid…
Jag målade mina naglar blå, sen målade jag vinrött över. Jag har världens fulaste bruna naglar, men jag orkar inte ta bort det. Jag orkar inte.
