Grevvy svävar vidare

Är du lycklig?

-          Vad fan är det för fråga?

-          Så kan man väl inte fråga heller?

-          VA?! Varför undrar du det?

Ja, varför undrar jag det… För att alla som jag har frågat på sista tiden reagerar med lite ilska, generat fniss med en massa bortförklaringar. Ingen var för övrigt lycklig.

Är inte det egentligen ganska sorgligt? Jag har säkert frågat 10 personer i mitt liv och ingen av dessa är lyckliga. Ingen av dem sa heller att de var olyckliga. Nu frågade jag ju inte det heller, för om jag hade frågat det så hade det liksom blivit en följd fråga som varken personen eller jag hade velat prata om. Antar jag. Vem vill vara olycklig? Vem vill vara lycklig?

Jag kan fråga mig själv, här och nu framför er.
”Anna, är du lycklig?”
Ja, jag är lycklig. Men jag kan vara lyckligare. (så egentligen är jag ju inte lycklig)
Jag fortsätter och säger ” det skulle kunna vara värre”
Jaha, Svenne.

Har ni någonsin upplevt känslan som kan kommer över en som håller i sig i några sekunder, när man nästan kan höra änglarna spela och livet spelas upp i slowmotion. Det pirrar i magen som att man är kär och man ler utan att tänka sig för. Dessa stunder brukar jag bara hinna tänka ”Shit jag är lycklig” sen är känslan över och man känner att man är hungrig eller kissnödig. Men det spelar mindre roll. Känslan finns och den kommer med jämna mellanrum. När attackerar känslan er? Vart befinner ni er och vad hinner ni tänka?