Grevvy svävar vidare

- Anna, jag tror att det brinner.
-Vart då?
-Där, jäklar vad det ryker. (pekar mot motorvägs-avfarten precis intill jobbet.)
Jag öppnar dörren ut dit och hör hur det smäller, lågorna växer snabbt och blir snart synliga långt därifrån.
Det rings till brandkåren. kommer lågorna att fatta eld i den torra gräsmattan för att sedan komma till vårt jobb?
Vad gör vi då? Hur snabbt kommer det att gå? Vad ska vi rädda? Är jag en av de ansvariga?
Tankarna bara flög. Sen kom tankarna om VAD det var som faktiskt brann. En bil. En personbil. Satt någon kvar? Stod vi och tittade på lågorna som höll på att sluka någons kropp?
Jag rös, obehaglig känsla. mycket obehaglig. Sen fick vi reda på att ingen person har kommit till skada utan att en bil hade fattat eld och personerna i bilen hann ut.
Självklart var det en lättnad, men ännu en gång, fy fan vad snabbt livet kan förändras.
Någon slits ifrån en på någon sekund, eller någonting blir förstört.
Det kanske inte händer mig, men någon som jag känner. Kan inte släppa tanken. Dom där lågorna var inte att leka med...

När jag åkte i min bil hem så körde jag lagligt, samtidigt som jag satt och funderade på att köpa cykelhjälm. (ja, när köpt cykel förstås.)

En ros till er alla som har lämnat jorden
lite för tidigt och lite för snabbt.