Grevvy svävar vidare

Så nära men sååå långt bort.
För första gången känns mina armar alldeles för korta. Du står precis bredvid mig men jag når inte, hur mkt jag än sträcker mig så räcker dom inte till...
Min stora fråga som ekar i mitt helt tömda huvud är: Varför hjälper inte du till? Varför lutar du dig inte lite åt mitt håll?
Varför lyssnar du inte på det jag säger? Varför försöker du inte äns förstå dig på mig?
Så som det är, så kommer det inte att förbli. Det är så jävla onödigt, det tar energi från mig som inte ska behöva förbrukas på detta. Energi som jag behöver ha till annat.
Acceptera, respektera. Ord som simmar igenom mitt huvud.
Onödig diskussion tycker du, det tycker jag med. Den borde inte äns existera, men nu gör den det för vi måste ses halvvägs, annars går jag åt ett annat håll i nästa korsning.
orka?