Grevvy svävar vidare

Igår, helt otippat blev övertalad av min underbara småskyskon att åka hem.
Jag kastade mig i bilen och var hemma 10 min senare. Hemma i vad vi kan kalla himlen.
Den långa grusvägen med alla träd som allén släppte in lagom mkt ljus.
Jag älskar känslan och alla kor går i hagen till vänster med en och annan kalv som ranglar sina första steg.
Jag ska bo på landet när jag blir stor.







Hamnade framför SingStar med Sara.
Herregud vilken katastrof. Ä helt slut i halsen dagen efter.
Tryckte uppspelning på Se på mig med Jan Johanssen. Vi skrattade så vi tjöt.
Vi låg dubbelvikta och kikna av skratt.
Jag tänkte när jag låg på golvet i vad som kan ha varit de falskaste tonerna någonsin passerade våra hörselgångar att tar vi ton en gång till då kanske jag dör. Och de gjorde vi. Vi skrålade i, luften försvann och magen började att krampa, tårarna sprutade.... Sneglade bort mot Sara som låg och kämpade för sitt liv i hörnet av soffan uppkrupen som en liten boll.

Kom att tänka på vår barndom. Fyra bugg och en coca Cola. Vi hade den låten inspelad på ett band i källaren där det var heltäckningsmatta och kuddar överallt. Hur vi satte på låten på högsta volym och gick loss i rummet.
Vi kunde fortfarande texten. Efter Lotta Engbergs dans var vi båda två i stämmning.
När vi började att påminnas om saker som hänt till den låten
Hur vi mitt i sommaren ville åka skridskor. Fixade vi enkelt. På med Skridskorna och sen åkte vi på heltäckningsmattan. Hur bra som helst. Man gled på som på is, så länge man inte tryckte ner taggarna vill säga. Annars var det precis som på vintern.

Nu ska det förberedas för Mcds Mini Maraton.
Känslan?
Jo tack, den känns helt ok.