Grevvy svävar vidare

Det är så falskt. Allt är så falskt så jag kan kräkas på det. På alltihop. Allt är bara skit snack. Vad är ni rädda för egentligen? Jag blir illamående av att höra er.

Känslan just nu, lugn, trött och sådär mysig. Tränat, kroppen är skönt utmattad och har inget mer att ge denna dag som snart passerar sitt slut, nyduschad. (finns de nåt skönare) En kopp god te och lugn musik. Livet, de ensamma livet. lovley.

Mitt gamla liv har passerat och jag är nu inne i någon ny slags epok. Är stolt över de jag uträtter. Eller stolt och stolt, jag har ingenting att dölja iaf. Min rygg är fri. En skön känsla.
ser dock ingenting framför mig som lockar. Ingenting att se fram emot. Måste fixa ett mål, ett skojjigt mål.
Vill inte, vill inte trilla ner en gång till. Kanske att jag är för rädd för stupet, så rädd att jag kommer få kramp i armarna så som jag håller i räcket. Men jag tänker inte hoppa... Men bildas kramp kanske man inte kan stå emot?
Måste släppa räcket och gå därifrån.



Det är bara de att om du hade funnits vid min sida hade det sett annorlunda ut.
Allt blir så mycket lättare när du finns bredvid mig.
Synd att du inte vet
Synd att jag aldrig kommer att berätta för dig.