...........
Nu var det längesedan Anna skrev. Anna som tänker och funderar och gör sig själv galen.
Shit dagarna bara har sprungit ifrån mig. Jag har inte haft tid att fundera, nästan ingenting alls faktiskt. Där emot hann jag tänka en del när vi satt där, öga mot öga. Varför bryr jag mig inte mer? På nåt sätt känns det som att jag ska bry mig, vara ledsen och kanske till och med fälla en tår som jag alltid har gjort. Men jag var inte ledsen. Jag hade till och med (precis som du sa) ett leende på läpparna. Varför? På nåt sätt kan jag inte neka att jag är så sjukt lättad. Det känns verkligen hur bra som helst.. Och när du frågar om jag bryr mig så svarar jag ja, men ärligt talat så vet jag inte. jag har inte en aning. Vet inte om jag orkar bry mig. Känns ibland som jag har brytt mig för mycket redan. Att du liksom har förbrukat allt från mig. jag har ingenting kvar att ge. självklart bryr jag mig. men kanske inte på de sättet. De gör inte ont i magen. De jag säger är sant. Du kommer i första hand och jag skulle inte svika dig. ALDRIG! Du är halva mig. De är du verkligen, du ligger mig så nära om hjärtat så de är otäckt. men de är väl där man ska förvara en vän?
Självklart är jag sårbar. men jag vägrar tillåta det en gång till. de är över nu. på riktigt.
älskar dig
Det var en gång en liten flicka.
En liten flicka som föll, långt ner i en djup brunn som ung. I brunnen var det mörkt och ingen hörde. Flickan satt där så länge så efter ett tag kunde hon inte minnas hur det var innan. Hur de var att kunna skratta med hela magen, hur det var att kunna springa barfota på ängen, hur det var att krama om någon man tycker om, hur det var att dela med sig av sina tankar och känslor. Hon glömde bort vad kärlek var. hon blev räddad ur brunnen för ganska exakt ett år sedan. Hon såg himlen, hon kramade dom hon tyckte om, hon sprang barfota på gräset och hon fick kärlek. Kärlek för första gången. Hon älskade känslan men visste inte hur hon skulle bete sig, så hon sprang. Hon sprang för allt hon var värd och hoppade ner i brunnen. I brunnen där hon brukade sitta. I brunnen där inga känslor fanns, ingen kärlek och inga kramar. Locket stängdes och flickan satt snällt kvar. Där i brunnen kunde ingen skada henne, ingen kunde utsätta henne för någonting hon inte var van vid. Men en dag kom de och öppnade brunnen. Flickan klev upp ur brunnen efter de att de tjatat på henne och praktiskt taget slitit upp henne. När hon väl kommit upp så spikade dom igen brunslocket. Nu var hon uppe, såg ljuset för andra gången och kände kärleken och kramarna. Denna gång uppskattade hon detta mer än första gången. Den här gången blev det mer skratt och inte så mycket längtan. Den här gången var det anorlunda. Flickan började trivas och började så smått släppa på alla sina spärrar och all rädsla hon bar på. Men så kom dagen då allt vände henne ryggen. Skratten lämnade henne, de ljusa tankarna försvann direkt, kramarna är numera borta och kvar är en ensam flicka som för första gången låtit någon komma henne så pass nära att nu kan bli sårad. och sårad det blev hon. Det ända hon vill är att den som sårat henne ska inse att hon har sidor kvar att upptäcka, sidor som fortfarande aldrig har kommit fram. Men flickan orkar inte kämpa. För vad? Är det såhär de ska vara så kan de vara. Vem vill bli sårad? Nej tack. Jag vill ner i brunnen igen. I brunnen där ingen kan såra mig, där ingen kan se vem jag är. ner i brunnen, ner dit, där ingen når mig....
kom och rädda mig.
Kommentarer
Trackback