tankar....
Solen skiner. Hud syns och folk ler. Underbart. Hur länge har vi inte väntat på detta väder egentligen? Vi är glada för att vi bor i ett land med fyra årstider men vi välkomnar aldrig de andra på samma glada sätt som sommaren. Vi blir som barn på nytt. De riktigt lyser skönhet om alla.
Tog på min inlinesen, krockade med en geting, hade solen i ögonen. Mötte upp Fia. En lunch som till min stora besvikelse landade i mitt knä. Kladdig då. Men vad gör de när solen skiner och hud syns?
Satte oss i Parken. På de gamlas sida. De spelade kubb och var precis som vi andra i parken. Glada. De skrattade och skojjade. Kent hördes i bakgrunden och jag log. Trots att jag krockat med en geting och lagt min lunch i knät. En helg har passerat. En helg som inte alls hade några planer, inga förväntningar. Men den är lyckad. Jag är nöjd. Två stämplar visar att jag varit aktiv under min lediga helg.
Ikväll bär det av till släkten också. Ska bli skönt, men jobbigt. Verkligheten kommer att komma ifatt mig ikväll. Igen. De kommer den alltid att göra. Kommer nog aldrig riktigt acceptera att du har lämnat oss. Eller jag kommer nog aldrig riktigt att förstå. Ikväll är en kväll som du skulle ha funnits där. De är din son som fyller år. Det är första gången vi samlas som vi brukar för att fira efter de tragiska som hände i april. De är alltså första gången ikväll som vi alla kommer att förstå att du är borta. Borta för alltid. Men bara borta fysiskt. Vi vet på vilken stol du brukade sitta, hur du brukade luta dig tillbaka med armarna över huvudet och hur du skrattade. Vi vet. Vi kommer alla att tänka tanken ikväll. Kärleken finns kvar om något ännu starkare nu.
Somnade ifrån allt igår. Somnade in skönt. Visste att de skulle leta reda på mig och väcka mig när det var dags. Men det var ingen till min besvikelese som saknade mig o därför ingen som väckte mig.
Kom på mig själv igår. Frågan som ekar i mitt huvud. Har han, eller har han inte? Jag kommer aldrig att få svaret. Egentligen kanske det är inte så himla viktigt, de kommer inte att ha någon betydelse och de kommer inte att förändra någonting alls. Men så kommer jag ju till svaret som jag inte vill komma fram till. Man känner andra genom sig själv. Undrar jag om jag skulle?. Jo jag tror att jag skulle. Usch jag är en dålig människa. O OM jag skulle så skulle jag aldrig, aldrig över min döda kropp stå för det. Aldrig skulle jag visa mig så svag. Aldrig. Med andra ord, jag kommer aldrig någonsin få svaret. Jag undrar stilla vad det är du döljer för mig. Undrar vad du är rädd för. Vad vet du som kan komma att förändra det som är? En vänskap står på spel och som jag förstår dig så kan du radera den på ett ögonblick. Men vad är det som är så hemskt? Varför kan du inte bara vara ärlig? Jag kommer aldrig ta upp någonting igen. Aldrig. Jag har verkligen försökt hundra gånger men jag får ingen hjälp av dig. Du måste lära dig att sätta ord på saker och ting. Du är inte egoistisk, de vet jag. Aboslut inte medvetet. Men nu är du inne på känsligt område, jag tror att du resonerar fel. Fel fel fel. Man kan inte hela tiden vara alla till lags. Det är bara du själv som kommer bli sårad i slutet. Jag har ljugit klart. Det finns inga fler lögner i mig. Får jag frågan så kommer det ärliga svaret. Tyvärr. Jag skyddar inte längre. Har fått så mkt pisk att nu räcker det. Jag tiger inte längre. Ljuga gör man för att skydda sig själv eller av egen vinning, men så är det inte för mig. Därför kan jag förstå dina lögner, men mina är helt meningslösa. Jag vinner inget, jag förlorar inget. Jag har ingenting att förlora. Inte äns en vänskap. För kan vi inte vara ärliga mot varandra och inte prata med varandra så är det tyvärr ingen vänskap som jag värdesätter högst upp. Den är ytlig och opersonlig. Den är kul men inte livsviktig. Jag kan faktiskt inte säga vad det är som gör att det är vi så mkt.
Skulle kunna sitta här och bara mala och mala. Men det blir man inte lyckligare av.någon har lämnat mig. Självklart känns det sorgligt men även mkt nödvändigt. Jag förstår precis hur den tänker. Det är det ända rätta. Ett nr kommer att raderas från min telefonbok. Jag vill inte men jag måste. Jag gör det av kärlek. Det är dags nu. Vi ska inte pissa på varandras liv längre. Det är över. Tittar tillbaka och ler. Blod, svett, hat, kärlek, tårar, skratt och minnen. Så kan man summera våra år. Tack o lov är det med ett leende som jag lämnar det bakom mig. Med all respekt. Du är värd ett liv utan mig.
Jag är inte van. Jag tror att det kan vara det som spelar in. Mitt liv ändras hela tiden och det finns liksom ingen fast punkt. Mcd? Men vad är de att luta sig mot? De är nästan de ända som har funnits där i flera år, allt annat har ändrats. Mcd och min finaste Ängel Fia. De är det ända som är sig likt. Alla andra kommer och går. Vissa stannar lite längre andra springer snabbt, vissa har klibbat sig fast, andra la jag aldrig märket till. Ibland är det jag som springer, har sprungit ruggigt fort några gånger av rädsla. Rädsla för att bli älskad och att älska. Rädd för tryggheten och vardagen. Jag springer. Vart? Bort. Bort från allt. Har alltid haft fart och fläkt 10 bollar i luften (är kass på att jonglera i verkligeheten men livets bollar har jag koll på) koll kanske är fel, men jag älskar det. Gillar inte rutiner, raka diagram, mulet väder, saker som bara är. De tråkar ut mig. Ge mig åska eller strålande solsken, ösregn som blöter ner mig tills man inte längre kan bli blötare. Underbart. Ge mig action, intriger och otippade händelser, ge mig magi och upplevelser, ge mig minnen, ge mig sanningen och låt min mage bubbla av lycka.
Me and my Angel Chrissy
Tankar från min soffa i lägenheten en bakis eftermiddagen söndagen den 3 juni 2007. Detta kommer förmodligen aldrig att publiceras o kanske inte äns sparas i datorn. Om det sparas så kommer det kanske kanske in i dagboken. Men vem vet? Vissa tankar står jag inte äns för, inför mig själv. Kan inte skriva dom. Nångon kan läsa. Någon förstår, någon blir sårad. Känn dig inte träffad. Det kanske inte är dig det handlar om!