more....
Sitter här igen. Ensam i min mörka lägenhet. Ensam i min stora soffa. Har ett stort stort behov av att få prata av mig idag. Men den som jag vill ska lyssna finns inte tillgänlig. Så jag förblir ensam. Den som jag vill ska lyssna vet inte om att behovet finns. Jag har inte sagt det. Varför säger man inte det? Vad är det som gör att det är så svårt att vara helt ärlig? Varför låter jag dig inte veta?
Blev missförståd igår. Jag är ledsen om jag framstod som falsk. Det var verkligen inte min tanke. Alla mina ord kom från hjärtat och jag menade allt jag sa. Ni måste ha missförstått mig. Jag vill ingen illa. Jag vill inte förändra någonting som är. Verkligen inte.
Du har berättat. Why? Trodde att vi hade dragit ett stort sträck över allt. Du med bläck och jag med blyerts. Men så verkar det inte vara. Jag trodde inte vi erkände att de hade hänt.. Jag trodde ett tag att det bara var en fantasi, men igår fick jag höra av de andra att du hade berättat om det och då har det ju hänt. Då vet ju du också om det. Då är det ju sant. Vi måste prata med varandra. För OM det nu har hänt så har vi en hel del att berätta och förklara för varandra.
Ju mer dagarna passerar ju mindre betyder du. Får för mig att det bara är en tillflyktsort som jag har haft ett behov av och nu behöver jag det inte längre. Inte alls som förr. Börjar inse att vi utnyttjade varandra i en svår tid. Jag accepterar det, men eftersom du envisades med att inte ångra nåt så blir jag lite fundersam. Jag ångrar det. Med hela mitt hjärta så ångrar jag ALLTING. Precis allt. Skulle jag kunna dra tillbaka klockan till början av januri igen så lovar jag dig att det aldrig skulle bli som det blev. Hade jag vetat, hade jag haft facit i handen så hade vi inte varit där vi är idag.
Never. I´m sick inside.
Kan du inte bara lämna mig ifred? Ju mer jag tänker på det ju mer säker blir jag. Någon sa att allt ont har nåt gott med sig. I helvete heller. Inte när det gäller detta. Det har bara varit skit sen det började. Jag orkar inte mer nu. Det ryktas om en splittring. På nåt sätt längtar jag dit. Orkar inte mer nu. Lägger det längst längst ner i en låda som kommer placeras på en vind. En vind ingen kommer besöka mer. En låda ingen någonsin kommer vilja öppna. Så, bort bort bort. Du är inte värd all uppmärksamhet.
Fråga mig igen och du får sanningen. Förstår att du drar ut på det. Sanningen kommer göra ont. Mycket ont, men det är ingenting mot vad alla lögner har gjort mig. 