2 juni. de är lördag
Är bakis, trött och näst intill skakis. Hatar att må såhär. Har ingenting att göra och ingen har tid med mig. Egentligen så är det exakt så som jag vill ha det men just under den tiden är det jobbigt. Jag väljer min ensamhet. Har ingen ork och ingen lust. Vill egentligen bara somna om, men de går inte.
Det är andra gången i rad som det händer. Jag vet inte om det är jag som bär allt ansvar eller om det är ödet? Tror inte att det är jag som ringer alla samtal, hör av mig, närmar mig eller minst av allt kräver nåt. Jag kanske bara råkar vara centralen i allt detta.? Eller så kanske jag är den jävla bitchen trots allt? Vissa dagar vill jag verkligen vara henne men vissa dagar vill jag inte vara inblandad i hennes liv överhuvudtaget.
Kan inte neka att jag ibland fantiserar och önskar att du skulle ringa på min dörr, ta mig på bar gärning och tvinga mig till sanningen. Du fick den inte sist.
Jag blir varm i hela kroppen, får handsvett och varma fötter. Pulsen ökar en aning och det blir mer och mer ansträngt att andas. Nej de är inte kärlek. De är frustation och trötthet på mig själv. Men sån är jag. Har ändå börjat acceptera det men på nåt sätt vill jag inte veta av allt. Jag liksom ?glömmer? att bry mig. Glömmer att komma ihåg.Kanske jag är bäst på att förtränga? Älskar ändå känslan när jag nåt en speciel punkt när jag inte längre vet vad som är sant och inte sant längre. Allt är bara en massa impulser som leker ett spratt med mina känslor, upplevelser och intryck. Jag är ingenstans och ingenting är viktigt. Det finns inga lagar, normer eller skuldkänslor. De är jag mot världen. Jag mot världen och ingen annan är inblandad. Inte äns du.
?säg att du inte är kär i honom? Klart jag kan säga det, men jag ljuger under tiden.