Kärlekssår och stängda brunnar
Det var som att få andas syre efter att ha varit instängd, som att få kissa när man är jätte kissnödig, som att få knäppa upp byxorna när man är jobbigt mätt, som att få kasta av sig skorna när man har skoskav, som att få lägga sig på sängen och blunda när man är trött.
det var som att jag äntligen blev fri.
Känslan var otrolig. Undrar nu stilla hur länge det ska få kännas såhär?
Mitt hjärta slår igen i jämn takt. Känner mig lugn.
Jag trillade inte ner i hålet igen, jag är fortfarande där uppe. Men jag kan inte neka att kikar ner på det gamla mörka hålet. Jag är dock inte sugen på att hoppa ner dit igen. Där emot har jag nu mer lust än någonsin innan att slänga på locket, att aldrig mer titta ner dit. Jag är färdig nu.
Det sjuka är att du är kvar i hålet, men jag älskar dig för mycket för att stänga in dig där. Men hur ska jag få upp dig till ytan om jag inte längre finns där? Du greppar inte repet jag slänger ner, du lyssnar inte på mig när jag skriker. Du vill att jag kommer ner, kommer ner och blir din. men de går inte. jag vill se solen, andra människor och känna syret i mina lungor. Men jag kan inte lämna dig utan att såra dig. Men jag måste. Någon dag måste jag. Men när? och hur säger jag det till dig? Att jag stänger locket och går för att aldrig aldrig mer komma tillbaka?
Jag är inte bra för dig. Jag måste göra det här, och jag gör det av kärlek och respekt. Även om inte du kommer att se de så nu så kanske du kan förstå om några år....
"Det är svårt för den som älskar att gå bredvid den som bara tycker om. "
"Den ända som kan läka kärlekssår är den som har orsakat dem"
Mitt största kärlekssår är inte läkt. Ju fler gånger som solen går upp och ner blir det mindre och mindre men det är inte borta. Jag hatar inte dig för det. Tvärtom, att du fortfarande finns i mitt liv är underbart.
En annan dag kommer du också att inse.
Du är bara för underbar
Framtiden, ta mig med våld.
det var som att jag äntligen blev fri.
Känslan var otrolig. Undrar nu stilla hur länge det ska få kännas såhär?
Mitt hjärta slår igen i jämn takt. Känner mig lugn.
Jag trillade inte ner i hålet igen, jag är fortfarande där uppe. Men jag kan inte neka att kikar ner på det gamla mörka hålet. Jag är dock inte sugen på att hoppa ner dit igen. Där emot har jag nu mer lust än någonsin innan att slänga på locket, att aldrig mer titta ner dit. Jag är färdig nu.
Det sjuka är att du är kvar i hålet, men jag älskar dig för mycket för att stänga in dig där. Men hur ska jag få upp dig till ytan om jag inte längre finns där? Du greppar inte repet jag slänger ner, du lyssnar inte på mig när jag skriker. Du vill att jag kommer ner, kommer ner och blir din. men de går inte. jag vill se solen, andra människor och känna syret i mina lungor. Men jag kan inte lämna dig utan att såra dig. Men jag måste. Någon dag måste jag. Men när? och hur säger jag det till dig? Att jag stänger locket och går för att aldrig aldrig mer komma tillbaka?
Jag är inte bra för dig. Jag måste göra det här, och jag gör det av kärlek och respekt. Även om inte du kommer att se de så nu så kanske du kan förstå om några år....
"Det är svårt för den som älskar att gå bredvid den som bara tycker om. "
"Den ända som kan läka kärlekssår är den som har orsakat dem"
Mitt största kärlekssår är inte läkt. Ju fler gånger som solen går upp och ner blir det mindre och mindre men det är inte borta. Jag hatar inte dig för det. Tvärtom, att du fortfarande finns i mitt liv är underbart.
En annan dag kommer du också att inse.
Du är bara för underbar
Framtiden, ta mig med våld.
Kommentarer
Trackback