Grevvy svävar vidare

Jag vet inte vilket som gör mest ont.
Synen och ljudet av dina tårar,
eller känslan av mina tårar som tränger sig upp från ögonen..
Båda två gör ont i hjärtat.
Hatar att jag inte är tillräcklig. Hatar att jag inte kan trösta dig.


Det finns stunder då jag känner mig så ensam. Ensam, liten och övergiven..
Satt i brunnen ett tag igår, och en stund imorse. Men jag trivs inte där längre.
Hatar de lilla ljus som den släpper in, hatar känslan av de lilla utrymmet. Hatar att de inte finns nåt syre.
Hatar att du sitter kvar där. Har slängt ner repet nu hur många gånger som helst, du måste förstå att jag snart tröttnar. Du måste dra upp dig själv, jag orkar inte ensam.
Snälla. Ta tag i repet nu, innan de är försent. Innan jag tröttnar på att vänta här uppe.
Snälla förstå varför jag vänder, varför jag vänder ryggen till och går.
Jag orkar inte längre...
jag orkar inte...


förlåt